Hej mitt vinterland...
...nu har jag fått nog! Bort kyla. Bort snö. Bort alla gråa dagar. Jag säger som Mr Winnerbäck - "Gråa dagar skyndar aldrig på." Och självklart så skulle det bli ännu sämre på bara en sekund. Mamma kom precis in och berätta att farfar ligger på lasarettet igen. Det ska alltid hända nånting. Så fort man börjar se minsta lilla ljus i mörkret så släcks det lika fort. Jag känner mig ledsen men ändå inte. Ledsen är jag mest för pappas och farmors skull. Jag vet dock att farfar inte orkar nå mer. Han är helt knäckt. Det är väl klart att jag vill att han ska bli bra men för hans egen skull så önskar jag nästan att han somnar in snart. Jag orkar inte se honom lida nå mer. Min älskade farfar. Får se vad som händer helt enkelt. Jag vill dock försöka vara positiv och glad så länge det går, för allas skull. Vill inte fälla en tår förräns det är dags och säga hej då.
Ska nog åka till Stockholm imorgon ändå för och rensa tankarna lite. Det känns som att jag flyr men det är det jag inte gör. Jag har aldrig flytt från något. Mår dock alltid bättre av och bara få åka nånstans och få tänka på någonting annat en stund. Syster kommer hem till helgen som tur var. Känns lite bättre då.
Fick veta igår när jag kom till jobbet att det tagit slut mellan E och A. Jag blev så paff så jag visste knappt vad jag skulle säga. Vad händer med kärleken numera? Personer som man tror ska hålla ihop för gott gör slut kors som tvärs. Jag tycker att kärlek är något jävligt krångligt bara. Kan kärlek verkligen bara ta slut? Bara sådär? Helt sjukt egentligen när man så länge brytt sig om någon. Ens liv kretsar kring just den personen. Men en dag så är allting bara borta. Är det verkligen så att man kan släppa allt? Tror faktiskt inte det. Men jag tror ändå att man kan släppa så pass mycket att man kan gå vidare och starta om på nytt. Tror dock att man alltid kommer känna någon viss känsla som man kanske inte ens förstår sig på. För mig försvann inte kärleken. Visste bara inte hur jag skulle hantera den. Ibland så måste man släppa det som t.o.m ligger en närmast om hjärtat bara för och känns sig fri. Människan är en otroligt konstig art. Ibland så väljer man och såra dom som betyder allra mest. Säger saker bara för och såra. Jag anser att människan är den grymmaste art som finns på denna jord, i detta universum.
Man blir sårad, man sårar, man lider, man önskar att man kunde få vrida tillbaka klockan och välja en annan väg. Har dock lärt mig att aldrig ångra det jag gjort. Hur svårt det än känns. Det dåliga man gjort kommer alltid finnas kvar i minnet, lika länge som det bra man gjort i livet. Så det handlar bara om och acceptera och ta lärdom av det. Jag känner mig fri. Det tog tid och försöka hitta tillbaka till sig själv. För i grund och botten så kommer din bästa vän alltid vara dig själv. Motarbetar du dig själv så finns det ingen chans och kunna öppna dörren för någon annan, och släppa in denna människa i sitt liv. Jag förstår nu att man inte kan älska innan man älskar sig själv. Jag älskar inte mig själv, börjar däremot se allt det positiva jag kan ge. Det känns som att jag krupit ur ett skal. Ja då menar jag inte att en kokong har öppnat sig och ut flyger en vacker fjäril. Däremot så känns det som att jag krupit ur det där skalet som alltid hindrat mig från att se klart. Krupit ur skalet som alltid stoppat mig från att göra det rätta. Det är dags och alltid tänka efter innan man talar. Och det här kommer nog bli bra. Jag tror det.
"Hur kan jag själv bli så förbittrad
Hur kan man säga allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad
Hur kan man bli så jävla kall?
Vad är det för en gräslig avgrund
Som plötsligt öppnas i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
Om nån man en gång ville väl?"
Ingen kan berätta om livet på ett bättre sätt än Björn Afzelius.
Nej usch!! Nu blev det ett väldigt deppigt inlägg. Dags och tänka på allt skojj som hänt och skall hända. Ja min tripp till sthlm blev som jag trodde. Helt wünderbar! Bästa stunden var nästan och få ha Fabian sovandes på magen. Tänk att någon kan se så söt och oskyldig ut! Lilla sötnosen. Och jag är otroligt stolt över och ha en syster som är så otroligt duktig och stark. Är dock glad över och få hjälpa till ibland. Det gör jag så gärna så. Och snart är det helg..wihoo! Hoppas "C" har någon go göteborgare åt mig som kan sätta mitt hjärta i brand på nytt ;)
Hej svejs!
Ska nog åka till Stockholm imorgon ändå för och rensa tankarna lite. Det känns som att jag flyr men det är det jag inte gör. Jag har aldrig flytt från något. Mår dock alltid bättre av och bara få åka nånstans och få tänka på någonting annat en stund. Syster kommer hem till helgen som tur var. Känns lite bättre då.
Fick veta igår när jag kom till jobbet att det tagit slut mellan E och A. Jag blev så paff så jag visste knappt vad jag skulle säga. Vad händer med kärleken numera? Personer som man tror ska hålla ihop för gott gör slut kors som tvärs. Jag tycker att kärlek är något jävligt krångligt bara. Kan kärlek verkligen bara ta slut? Bara sådär? Helt sjukt egentligen när man så länge brytt sig om någon. Ens liv kretsar kring just den personen. Men en dag så är allting bara borta. Är det verkligen så att man kan släppa allt? Tror faktiskt inte det. Men jag tror ändå att man kan släppa så pass mycket att man kan gå vidare och starta om på nytt. Tror dock att man alltid kommer känna någon viss känsla som man kanske inte ens förstår sig på. För mig försvann inte kärleken. Visste bara inte hur jag skulle hantera den. Ibland så måste man släppa det som t.o.m ligger en närmast om hjärtat bara för och känns sig fri. Människan är en otroligt konstig art. Ibland så väljer man och såra dom som betyder allra mest. Säger saker bara för och såra. Jag anser att människan är den grymmaste art som finns på denna jord, i detta universum.
Man blir sårad, man sårar, man lider, man önskar att man kunde få vrida tillbaka klockan och välja en annan väg. Har dock lärt mig att aldrig ångra det jag gjort. Hur svårt det än känns. Det dåliga man gjort kommer alltid finnas kvar i minnet, lika länge som det bra man gjort i livet. Så det handlar bara om och acceptera och ta lärdom av det. Jag känner mig fri. Det tog tid och försöka hitta tillbaka till sig själv. För i grund och botten så kommer din bästa vän alltid vara dig själv. Motarbetar du dig själv så finns det ingen chans och kunna öppna dörren för någon annan, och släppa in denna människa i sitt liv. Jag förstår nu att man inte kan älska innan man älskar sig själv. Jag älskar inte mig själv, börjar däremot se allt det positiva jag kan ge. Det känns som att jag krupit ur ett skal. Ja då menar jag inte att en kokong har öppnat sig och ut flyger en vacker fjäril. Däremot så känns det som att jag krupit ur det där skalet som alltid hindrat mig från att se klart. Krupit ur skalet som alltid stoppat mig från att göra det rätta. Det är dags och alltid tänka efter innan man talar. Och det här kommer nog bli bra. Jag tror det.
"Hur kan jag själv bli så förbittrad
Hur kan man säga allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad
Hur kan man bli så jävla kall?
Vad är det för en gräslig avgrund
Som plötsligt öppnas i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
Om nån man en gång ville väl?"
Ingen kan berätta om livet på ett bättre sätt än Björn Afzelius.
Nej usch!! Nu blev det ett väldigt deppigt inlägg. Dags och tänka på allt skojj som hänt och skall hända. Ja min tripp till sthlm blev som jag trodde. Helt wünderbar! Bästa stunden var nästan och få ha Fabian sovandes på magen. Tänk att någon kan se så söt och oskyldig ut! Lilla sötnosen. Och jag är otroligt stolt över och ha en syster som är så otroligt duktig och stark. Är dock glad över och få hjälpa till ibland. Det gör jag så gärna så. Och snart är det helg..wihoo! Hoppas "C" har någon go göteborgare åt mig som kan sätta mitt hjärta i brand på nytt ;)
Hej svejs!
Kommentarer
Trackback
